Jag fortsätter lite grann på tråden nedan på ett sätt.
Och nu handlar det om ansvar. I andras ögon.
Varför är det så att det är jag som skäms om D har en skrynklig skjorta på sig? Eller nej - fel - det är nog mer så att jag förväntas skämmas eftersom det ju är jag som borde ha strukit den. Eller? Det där kan jag säga - det har jag lagt ner för rätt länge sedan dock. Är han skrynklig får han skämmas. Jag är nästan lika dålig som han på att stryka skjortor - och varför är det jag som skall lära mig och svettas och bråka med dem?! Men, jag vet att det ändå är så det ses. Att jag bara har mage att släppa iväg honom så där skrynklig?!
Men, när det gäller presenter då? Jag har överlåtit hans familjs presenter åt honom. Jag kan påminna honom om att "nu kanske du skall ringa mamma" eller "vad skall vi köpa till din syster" - men han får fixa det själv. I år sa han bort alla julklappar på sin sida (och till de vuxna tycker jag att det är helt OK, men till 13 och 15-åringen tycker jag kanske att man hade kunnat köpa i några år till) - och till lillasysters 15 årsdag så lade han pengar i ett kuvert. Hon hade ju ändå bara önskat sig presentkort till en stor galleria en bit härifrån, där man kan köpa ett presentkort som gäller i alla butiker. Så, då tyckte han att det var ju som att få pengar bara. Så, då fick det bli så. Och i det här läget så skäms jag lite. Just för att presenten är så otroligt ogenomtänkt och "oengagerad" eller hur man skall säga. Och för att det liksom speglar sig tillbaka på mig. För även om jag har lagt över det på honom, så är jag ju en eländig bitch som förväntar mig att han skall greja det. Eller? Jag fixar ju alltid allt till min familj - varför gör jag skillnad?!
Det är väl på samma sätt som att hans familj garanterat tycker att det är lite ruttet av oss att träffa min familj mycket mer än hans. Att det är ett helt annat engagemang från min familj redan från början, det ser de inte. Det är ju jag som har tagit honom ifrån dem. Eller något. Jag kan väl säga så här: 99 % av gångerna när D ringer sin mamma så är det på mitt initiativ. Så, hon skall vara tacksam för att jag pushar på honom. Men, jag köper inga presenter. Och jag prioriterar min familj.
4 kommentarer:
Haha... jag känner igen mig till viss del. Men jag faktiskt bryr mig inte över var omgivningen eventuellt kan tänkas tycka om skjortor, presenter och dylikt.
Gott nytt år
Sophie
Precis sådär har jag också gjort. Han får fixa presenter till sin släkt och även till sina söner, dvs mina bonussöner. Jag har alltid gjort allt (handlat presenter och killarnas kläder) men är så förbannat less på att göra ALLT sånt också. Numera handlar jag till min släkt och till de tre minsta ungarna. Det är lite trist bara att Paulina genomskådat och sett att det bara är mamma som handlar deras presenter medan pappa sitter och säger att de är från OSS. Visst ekonomiskt är de fårn VÅRA pengar, men nja, det är jag som pratat med barnen och frågat vad de önskat sig, det är jag som lagt på minnet vad de vill ha, det är jag som bemödat mig med att handla dem osv, så rent krasst är de faktiskt från mig.
Kram
/Ango
I år var första gången som jag inte la mig alls i julklappar till hans syskonbarn.
Vad det blev?
Insatta pengar på ett sparkonto.
Bra ide´men inte så värst kul för hon som är 11 år va`?
Angående skjortorna - min högt älskade sambo har EN skjorta. Röd och flam-säker från ett jobb han hade för ca 8-10 år sedan.
Lagom kul men det går inte att få på honom skjorta.
Angie
Så gör jag också nuförtiden, han får själv ansvara för sin släkts födelsedagar, julhälsningar osv. Men visst påminner jag (tyvärr) fortfarande. Å vad jag känner igen det där med att man ligger på för att de ska höra av sig till sin mamma tex. Om släkten bara visste...Hoppas ni får en bra nyårshelg!
Skicka en kommentar