Att helt genomtänkt ta ett beslut att sterilisera sig för att man faktiskt inte vill ha barn, tycker jag är bland det mest ansvarsfulla jag har hört talas om.
Läs artikeln här
Jag förstår att en del människor blir provocerade eftersom det indirekt kan uppfattas som kritik av deras egna beslut - att då skaffa barn. Jag känner igen just det beteendet från när jag alltid deklarerat att jag absolut inte ville ha tätt mellan mina barn. Det var flera av våra vänner som hade gjort ett annat val, som direkt såg sig nödgade att gå i försvar och ibland t o m till någon form av attack.
Tänk om man bara kunde kliva ut från sig själv och se att allt inte handlar om en själv. Att man är olika och har olika preferenser och att det inte gör en till en sämre människa för det. Att inte följa strömmen och skaffa barn bara för att man "ska" tycker jag är klokt om man inte vill ha några. Vem skulle vilja vara det där barnet som mamman egentligen inte ville ha??
7 kommentarer:
Jag håller inte riktigt med dig, faktiskt...av den enkla anledningen att jag själv varit en otrolig "barnmotståndare". Från att jag var ca 17 år och fram tills jag blev gravid med Paulina (nästan 28 år gammal) ansåg jag att barn var en farsot som bara förpestade livet... Jag var också inne på att sterelisera mig för att slippa bli gravid, men jag fick aldrig tummen ur...och DET är jag glad för!
Idag har jag andra tankar om barn än vad jag hade tidigare. Allt ändrades när jag blev gravid med Paulina (som inte var det minsta planerad då vi bara varit ett par i 3 månader när hon blev till). Idag skulle jag kunna tänka mig ett par till faktiskt ;).
Även om man är 26 år (vilket fortfarande är ungt) och tror att man tänkt igenom alla tänkbara situationer så kan man ångra sig i framtiden. Adoptera går, visst, men det är fruktansvärt kostsamt och det är en väldigt lång process.
Nu är det hennes liv, och hennes val, och jag hoppas verkligen att hon inte får anledning att ångra sitt beslut i framtiden. Jag utgår ifrån mig själv och hur jag själv resonerade. Jag kan säga att jag chockade VÄLDIGT många människor när jag blev gravid ;). Jag som verkligen avskydde barn!
Kram
/Ango
Ja, det är ju som Ango säger, man kan ju alltid ändra sig, men om hon inte kan bli gravid så kommer hon ju aldrig kunna ändra sig på grund av det i alla fall. Skulle hon senare ångra sig ändå så är det ju något hon får leva med.
Jo, jag förstår att du har en annan infallsvinkel på det hela - men tänk så här: Tänk om du INTE hade gillat det så mycket som du faktiskt gör. Om din känsla för det här med att ha barn hade funnits kvar också efter att Paulina fötts? Det hade ju inte varit något vidare för Paulina, framför allt.
Visst är det så att man är lite väl ung som 26-åring att ta ett sådant beslut, men jag tycker nog ändå att om man inte vill ha barn så skall man inte skaffa dem för att normen säger så. Och, om man ändå är övertygad och säker på sin sak, så är ju sterilisering inte så dumt. Sedan att hon aldrig får "chansen" att ångra sig, det är ju en annan sak. Jag tror dock inte att alla människor SKA bli föräldrar. Inte ens alla som de facto har barn... Man ser så mycket knasigt folk...
Mamma J:
Jag tror inte att Paulina hade fötts över huvudtaget om jag inte hade ångrat mig.
Att jag inte ville ha barn tidigare, KAN berott på att jag inte hittat någon som jag varit intresserad av att bilda familj med...precis som tjejen i artikeln. Förhoppningsvis kommer den här tjejen (eller alla andra i samma situation) att ångra sitt beslut (även om jag tvärsäkert kan säga att några av dessa kvinnor kommer att göra det). Som sagt; det är hennes liv, hennes val, och inget av det påverkar ju mig och mitt liv. Jag kan bara säga att jag är väldigt glad att jag inte steriliserade mig när jag var i hennes ålder. I så fall hade jag inte haft mina tre troll att gnälla över när de är sjuka ;).
Kram
/Ango
Hm, läste visst lika illa som jag skrev. Jag menade inte alls att tjejen i artikeln förhoppningsvis skulle ångra sitt beslut. Självklart hoppas jag att hon INTE ska ångra sig.
Kram
/Ango
Det är ett intressant inlägg du har. Det är mycket runt barn som är provocerande.
Att välja bort barn.
Att välja att, som du, ha barnen med lite längre mellanrum.
Att välja att bara ha 1 barn.
Att välja att ha fler än 3 barn.
Jag har inte varit lika utsatt (för att jag har 2 bonusbarn?!) men en kompis till mig med bara 1 barn har blivit ifrågasatt många gånger för att hon bara har valt att ha ett barn.
En annan vän har valt bort barn helt och blir ifrågasatt för det.
Och om man då istället klämmer i och får fler barn än 3 så är det också fel... "vet ni inte vad preventivmedel är", "räcker det inte nu" osv.
Om man ser till hur de flesta hus är byggda ska man ha 2 barn, på sin höjd 3, men inte fler. Och man ska inte ha färre än 2 egentligen.
Jag tror på den egna viljan!'
Sophie
Kvinnor i Sverige har rätt till fri abort och då tycker jag, nu när jag tänker på det, att det är lika självklart med fri sterilicering. Båda ingreppen inkluderar oftast kontkat med kurator och jag säker på att hon vet vad hon gör.
Kvinnan i artikeln hade ju blivit gravid en gång och det hade ju inte väckt nå sug efter barn hos henne.
Jag har bara ett barn och det är jag ensam om i min närmaste krets.
Många har frågat "varför bara en?" trots att de vet att jag inte haft något bra pappa-objekt i sikte.
Jag har dessutom aldrig känt lusten eller längtan efter fler barn, men det har ändrats nu. Däremot kan jag inte tänka mig något bättre än att arbeta med barn och så har jag känt länge =)
Skicka en kommentar