Ett inlägg inne hos Ango med anledning av den här artikeln fick mig att tänka efter, hur jag hade reagerat och agerat. Och trots att jag i sak håller med henne, så vet jag tyvärr att jag inte hade agerat så väldigt mycket annorlunda själv. Även om jag skulle vilja slå mig för bröstet och "låtsas" vara stor på något sätt. Jag hade nog försökt söka kontakt och sedan ringt polis eller ambulans, men att ta steget och gå fram och ta puls (kanske) och låna ut min jacka är steget lite för långt för mig. Jag säger inte "man" utan jag säger "jag" - eftersom jag säkert skulle vara rädd för vad jag skulle kunna "hitta" och "hamna i".
Tyvärr upplever jag att samhällsklimatet är så hårt idag att jag, när jag för ett antal år sedan vid en sådan där "dörrknackning" berättade vad jag sett för de poliser som stod utanför dörren (det gällde en misshandel som jag sett vissa saker runtomkring - dock inte själva misshandeln) - sedan ångrade mig bittert när de kallade in mig för vittnesförhör. Jag ville helt enkelt inte bli inblandad - figurerande med namn i protokoll och vittnesbås så att "vemsomhelst" skulle kunna leta reda på mig och utsätta mig för någon form av vedergällning (nu gick det dock aldrig så långt som till rätten för min del). Detta var t o m innan vi hade barn. Nu när jag har barn är självbevarelsedriften än större, och jag skulle nog tyvärr i ännu större utsträckning skydda mig själv och min familj genom att inte lägga mig i. Och då skall man ändå veta att jag är en av de personer i min omgivning som säger ifrån mest och engagerar mig i många saker. Men, när det gäller något som kan slå tillbaka på min familj i ett vidare perspektiv, så skyddar jag mig och oss. Och detta trots att jag kan känna att man som förälder har ett än större ansvar för att se till att världen blir bättre, och för att vara en god förebild för sina barn genom att engagera sig... Men jag är nog inte så tuff som jag skulle önska. Det är verkligen en mycket svår balansgång...
5 kommentarer:
Förstår hur du menar. Tyvärr är dagens samhällsklimat så hårt att folk är rädda för att själva bli drabbade. Om det däremot är folk i rörelse, en olycka, ett borttappat barn på Ikea hjälper jag såklart till, men tyvärr, jag skulle inte våga chansa om jag kom ensam och det låg någon på marken. Men jag skulle ringa polisen och det var det ju någon som gjorde i detta fall, alltså reagerade någon. Dessutom är detta en artikel i AB vilket får mig att ifrågasätta sanninghalten.
Hej hej,
Kvinnan hittades ett stenkast från den skola Natalie ska gå i om ett par år... Känns otäckt eftersom man inte vet hur det gått till och om man ska tro på tidningarna så var hon 20-30 år gammal och det skulle mycket väl kunna vara någon vi känner :-( Vi bor ju i Barkarby alldelles nära Barkarbyskolan...
Jag håller med om att personen kunde stannat men han/hon kontaktade polisen iallafall vilket var bra.
Anna: Precis så. Jag hjälper också till om det är ett borttappat barn eller liknande. Alltid. Men, när det gäller sådana här saker, så hade jag nog inte varit så kaxig jag heller.
Maria: Ja, när det kommer så där nära så känns det alltid lite läskigare, helt klart.
Jag har anmält och vittnat. Jg var inte kaxig i rättsalen men OJ vad nöjd jag var efteråt. Skriver ett inlägg om händelsen i min blogg.
Klockan var 6 på morgonen. Det är snö ute. Tänk om det var så enkelt att hon halkat och slagit i huvudet, blivit liggandes medvetslös i dikeskanten. Vem ligger på fyllan ute mitt i vintern? Vad skulle man kunna bli inblandad i för farligt utav att hjälpa en person? Det fanns väl inga andra i närheten? Självklart stannar man i det här läget och kollar om personen behöver hjälp. Man ringer polis och ambulans så de är påväg medans man kollar läget. Jag kan ju tänka mig själv hur det skulle kännas att ligga i dikeskanten skadad och behöva hjälp och alla bara knatar förbi. Läskigt! Nu låg det ju inget brott bakom det här. har läst det i tidningarna. Så antagligen var hon sjuk eller så hade hon ramlat.
Skicka en kommentar