Idag har killarna varit ute själva och lekt utanför vårt hus. Vi bor på en liten radhusgata, för er som inte vet, där inga bilar egentligen kör om man inte skall in och lasta ur eller i saker.
Förra året så var vi av naturliga skäl alltid med dem ute, men med åldern har det blivit liite mer pålitliga så de har fått vara ute på vår radhustomt några gånger ensamma korta stunder tidigare - och idag fick de också vara ute på "vägen" och spela bandy. Jag hade ett fönster öppet så jag hörde dem hela tiden, men jag var som sagt inte med ute.
Mitt emot oss bor det en familj med en pojke som är ett drygt år äldre än M & L, han fyller alltså 5 om ungefär en månad. M & L gick och ringde på och frågade om inte H ville komma ut och spela bandy med dem och efter en stund så kom också han ut.
Nu till dilemmat. H:s mamma följde också med ut - och det får hon ju absolut göra om hon vill - men när jag kom ut en av gångerna för att titta till dem (de hölls precis utanför oss) så sa hon något i stil med att "Ja, vips fick man mer än dubbelt så många barn att hålla reda på!" - och jag vet att det var en passning till mig för att mina pojkar var ute utan vuxen och att hon då hamnade i någon form av barnpassningsroll. Jag sa just inget om det, mer än att jag skrattade till och gick in igen (jag hade lite att pyssla med inne) - men i efterhand så retade jag mig lite på det där.
Bara för att de gör valet att inte släppa ut sin snart 5 år gamla son själv utanför oss, måste då jag vara ute och vakta mina snart 4 år gamla pojkar? Det kändes liksom som att hon tyckte det. Jag räknade inte på något sätt henne som barnvakt till mina barn - jag hade samma koll på dem ändå - av den enkla anledningen att jag ju inte visste om hon skulle gå in eller iväg eller så - så jag hade samma uppsikt över dem i vilket fall som helst.
Ska det verkligen vara så att för att inte bli betraktad som den som "smyganvänder" andra som barnvakt till mina barn - så måste jag sitta där ute själv, om de väljer att göra det? Eller?
Spontant också: Tycker ni att mina 3 år och snart 9 månader gamla pojkar är för små för att vara ensamma ute, utanför vårt hus?
9 kommentarer:
Så här tycker jag:
Dina söner är inte alls för små att vara ute själva utanför erat hus.
Hade någon sagt något liknande det som den här mamman sa så hade jag förmodligen frågat vilka andra barn hon menade, för mina barn kunde jag passa själv, så de behövde hon inte bry sig om.
Att hon var ute och passade sin son är HENNES val, och tycker hon att hon måste vara "barnvakt" så är det hennes problem. Väljer jag att vara ute med mina barn så håller jag såklart ett öga på de andra barnen också, men det är helt och hållet MITT val och inget någon annan förälder förväntar sig att jag ska göra!
Kram
/Ango
Du höll ju ett öga på barnen dina genom fönstret. Eller ett öra. Det var ju ingen som bad granntanten att se efter dina barn. Dom ville bara ha en kompis att leka med. Att sen grannpojken inte är "betrodd" att vara utanför huset utan förälder ska inte du lastas för
Hade förhoppningsvis svarat henne att jag anser mina pojkar tillräckligt stora att vara ute själva och fråga om inte hennes pojke brukar få gå ut själv!
Mittemot oss bor en mormor och morfar som har ett barnbarn som kommer och hälsar på, hon är tre år och får sitta själv och leka i sandlådan, de har koll i fönstret och har en dörr öppen, jag har släppt ut mina själva med syrran och kommer framöver släppa dem mer och mer. Bor precis som ni. Har de något att göra stannar de och man har ju koll på dem!
Tycker att du gjorde rätt!
De kan vara själva utanför under övervakning som du ändå hade. Ser inte problemet... vill den andra mamman passa på sin son så får hon räkna med att hon får andra barn "på köpet" då.
Tycker jag då :-)
Sophie
Nje. Det beror ju på lite hur man bor. Är där ingen trafik och inget folk som springer runt i onödan, så ser jag väl inga hinder för att de skulle kunna leka. Inte om man samtidigt tittar ut då och då. Men det finns ju alltid föräldrar som inte vågar släppa taget om sina barn. Som ser potentiella faror överallt. Du får prata med henne om det händer igen.
Skit i henne. Låt henne vara sur.
Om det händer igen, säg bara "Jag har koll på mina pojkar genom fönstret så jag hoppas du inte syftar på dem". Med ett allra bredaste leende. ; )
Jag håller med övriga här, om inte hon hade kommit ut hade ju pojkarna varit där och lekt under ditt ansvar hur som helst.
Man måste respektera att vi "litar" på våra barn och instinkter på olika nivåer.
Jag har en kompis som är som en skugga bakom sina barn när de klättrar/cyklar/springer osv. Jag är inte alls sån utan betraktar en bit ifrån och låter de utforska sånt själv. I början hade hon jättesvårt för att jag var slapp och inte var rädd om mina barn som hon uttryckte det. Men detta är mitt sätt och det där är ditt sätt och båda är rätt för oss själva?
Oj kanske blev rörigt, men jag har just tagit den där roliga hostmedicinen så jag tänker liksom inte riktigt klart ;-)
Tack för era svar allihop - vi kör på vårt sätt och nu har jag en hel arsenal med bra svar :).
Skicka en kommentar